Äntligen stod Pearl Harbor på programmet

Ända sedan min syster var här för nästan 30 år sedan har jag velat åka till Pearl Harbor. Att säga att andra världskriget är spännande är att välja helt fel ord, men det är intressant. Eller det är också fel ord, men ni förstår nog vad jag menar. Jag har läst massor av böcker som handlar om franska motståndsrörelsen, den ena mer gripande och spännande än den andra. Anne Franks dagbok var också fängslande liksom några böcker som mamma läste högt i för mig och min syster när vi var yngre skolungar.

Dagens besök började med en filmvisning på ca 20 minuter. Det som jag särskilt fäste mig vid här var att speakern på filmen vid flera tillfällen använde ord som ”when we were attacked”. Inte ”during the attack”. Ordvalet är under attacken av ”oss”. USA är ett land med väldigt stor patriotism. När jag var i New York i våras och besökte 9/11-området var det också ord som ”they attacked us”. Med det ordvalet visar de att de alla känner sig träffade, det är inte bara en beskrivande händelse för länge sedan.

Efter filmvisningen var det båtfärd till Arizona Memorial – den vita byggnaden som är placerad över USS Arizona. Själva besöket där varade en kvart, men det räckte. Vattnet var inte helt klart och det syntes inte så mycket. Det som var mest gripande var att det fortfarande begravs människor här. De som överlevde attacken och nu avlider kan välja att bli kremerade och få sin urna nersänkt i fartyget. Det låter lite bisarrt i min värld kanske, men är inte alls förvånande i ett land som USA. Dessutom är det väl så att människor som är med om katastrofer och överlever säger sig ofta känna skuld – varför han eller hon, varför inte jag? – och vill de då begravas där deras kompisar avled så är det väl ok med det.

Området där alla olika aktiviteterna och sevärdheterna ligger är öppet och tillgängligt för alla och veteraner som överlevde attacken finns tillgängliga för frågor. De verkade ganska pratglada och det stod små grupper hos dem.

Man kan ta sig ända ner till vattnet och se Arizona Memorial och USS Missouri på avstånd och ubåten USS Bowfin på nära håll utan att betala något. Nu när jag har koll på hur anläggning ser ut förstår jag att det hade varit enkelt att genomföra dagens aktivitet utan att vara del av en organiserad grupp, men det är bekvämt att bli körd överallt utan att behöva lyfta ett finger. Från området går det sedan skytteltrafik med buss över en bro (där man INTE får fotografera!) till Ford Island där man går ombord på USS Missouri för en guidad tur, men man får även röra sig rätt så fritt där och titta in de olika ”hytterna”. På Ford Island ligger också Pacific Aviation Museum. Två personer i min grupp hade valt den aktiviteten istället för USS Missouri.

USS Missouri började byggas i New York i januari 1941 och var klar först 1944, vilket innebär att fartyget inte var med under attacken vid Pearl Harbor utan endast medverkade på sluttampen av andra världskriget. Fartyget har tagits in och ur och in i flottan ett par gånger. Koreakriget i början av 50-talet var hon dock med i och efter en lång pensionering fick hon återigen tjänstgöra under Operation Desert Storm 1990-91.

USS Missouris del i andra världskriget är trots att hon ”missade” Pearl Harbor inte av ointresse. Det var på det här fartyget andra världskriget upphörde. I Tokyo Bay den 2 september 1945 undertecknades att kriget var över.

Vad gäller fotograferingen så hade jag kunnat ha min kamera med mig och jag hade kunnat lämna passet hemma. Ordern var att endast små kameror fick tas med och att man måste kunna identifiera sig med fotolegitimation. Inget av det stämde. Däremot stämde det att inga väskor fick lämnas kvar i bussen utan var tvungna att tas med och låsas in i ett särskilt hus mot avgift. Metalldetektorer slapp vi.

LÄSTIPS: För drygt två år sedan fick jag tips från min kompis Lena i Los Angeles att läsa boken Unbroken av Laura Hillenbrand. Jag såg den på flygplatsen i Boston, men tyckte att texten var liten och språket jobbigt i början så jag lade den åt sidan. I somras dök titeln upp i hjärnan på mig igen och jag såg att den kommit ut på svenska så jag köpte den. Å läste, å läste, å läste. Drygt 400 sidor med små bokstäver som handlar om en man som var bombfällare under andra världskriget. Han var från Kalifornien och en duktig löpare under OS i Berlin. Han stationerades på Hawaii och blev nedskjuten över Stilla Havet av japanerna och överlevde tillsammans med en kompis (en tredje avled) 47 dygn i en flotte innan de flöt iland på Marshallöarna och togs till fånga av japanerna.

Två år har jag för mig att han satt internerad i olika japanska krigsfångeläger innan han befriades då kriget tog slut. Det är en makalöst intressant, spännande och osannolik bok som jag absolut rekommenderar. Huvudpersonen, Louis Zamperini, dog i juli 2014 i en ålder av 97 år.

Boken håller just nu på att bli film och regissör är Angelina Jolie. Jag tror att filmen kommer upp på biograferna vid årsskiftet. Det skulle inte förvåna mig om de sätter den 7 december som premiärdag, årsdagen av attackerna av Pearl Harbor.

Beställ boken här! Den blir din för 51 kronor och du kommer INTE att ångra dig.

KURIOSA: Mellan biografen på Pearl Harbor-området och USS Bowfin ligger en liten park med ”hållplatser” som beskriver olika händelser med text och bild. På en sådan hållplats avbildas hangarfartyget USS Kitty Hawk. Det skeppet var inte med under andra världskriget (sjösattes 1960 och togs ur bruk 2009), men det är ändå ett välkänt fartyg och särskilt för mig.

1983-84 var jag au-pair i San Francisco och på hösten 1983 var det Fleet Week där, vilket innebär visning av en mängd krigsfartyg för allmänheten. En kväll var jag och min kompis på stamstället Perry´s på Union Street och i baren stod en mycket snygg kille klädd i en lika snygg uniform. Jag, som inte fattade bättre, gick fram till honom och frågade ”what airline are you from?”. Que? Hallå! Är du dum i huvudet eller? 😉

Killen svarade att han var vid flottan och sedan höll vi låda resten av den kvällen. Dagen därpå inbjöds jag och min kompis som specialgäster till hans fartyg, USS Kitty Hawk, vilket innebar att vi slapp gå i kön där alla andra stod och trängdes. Istället fick vi gå upp för en särskild landgång och blev emottagna som två drottningar. Snacka om att bli uttittade … Vi fick en grundlig visning av fartyget, vi togs med till områden där övriga inte hade tillträde och jag minns att jag kände mig som en myra uppe på plattan där planen startar och landar. Helt galet stort var det. I skrivande stund friskar jag upp minnet med att läsa följande statistik om USS Kitty Hawk: Längd 323,8 m / Bredd 39-76,8 m / Besättning 5.630 / Flygplan 85. Förstår ni? 85 flygplan! Och närmare 6.000 man än 5.000.

Fortsättning följde sedan med den här ”flygaren” och vi var på galej vid ett par tillfällen till. Sista gången vi sågs fick jag hans mössa och jag har kvar den hemma i säkert förvar. Jag får nog plocka fram den igen och kolla lite på den. Det var livat!

KURIOSA 2: Jag och min kompis som var i SF samtidigt som au-pairer var en gång på spanska solkusten en vecka på semester. Vi träffade två amerikanska grabbar från USS Puget Sound som vi var ute och hade kul med. Ett drygt år senare var jag på Spies reseledarskola på Mallorca och fick genom en kursare höra att amerikanska flottan var i stan. Jaså, sa jag, vilken båt är det? USS Pudget Sound blev svaret. Aha! Jag tog en taxi till fartyget, lämnade ett meddelande till en av killarna jag hade träffat året innan och dagen därpå dök han upp i receptionen och vi var och åt på en restaurang i närheten där de serverade den godaste desserten just då – whisky ice cream cake och man bad alltid att få in ”with lots of whisky”, vilket innebar att restaurangen kom ut med flaskan och hällde på extra. Jag gillar inte whisky egentligen, men på den där glassen var det gott. Jag dricker inte alkohol längre, men jag kan fortfarande tycka att det är gott med lite god likör som man skvätter över glass.